Odlingsgruppen i Håbo kommun leds av

Christina Broman, chbroman@gmail.com

 Monica Härlin, monicaharlin49@gmail.com


ODLA, odla eller odling?

 

När vi fyllde i Trädgårdssällskapets enkät kryssade jag och en handfull andra medlemmar i att vi har ett intresse för odling. Sen dess har jag då och då grubblat på vad som menas med ”intresse för odling”. Det enda jag känner mig säker på är att det inte betyder det samma för oss som kryssade den rutan.


Jag är nu 76 år och minns mitt första morotsland som jag fick när jag var fem år. Det var ungefär en kvadratmeter stort och låg en bit ifrån mina föräldrars kolonilott. Jag minns hur vi grävde och sådde men jag minns inte om det blev någon skörd.


I 70 år har jag odlat i min trädgård eller ibland bara på en fönsterbräda, men ännu kallar jag mig inte odlare. Det beror nog på att jag fortfarande är mera intresserad av sådden än skörden. Jag har svårt att motstå utmaningen som ligger i att få ett frö att gro eller en stickling att bilda rötter.

Det har blivit många olika upplevelser av odling. Det började med lägenheter med balkong i något år. Stor gammal tomt med stora fruktträd följdes av modern nästan ny villa på landet och lika ny trädgård. Sen köpte vi ett helt nytt hus utan ens ett ogräs när vi flyttade in första april. Jorden var hårt packad av maskiner. Den trädgården hade vi i drygt 30 år och sen dess har vi vårdat vår nuvarande trädgård i nästan 15 år. Det har givet oss mycken erfarenhet av odling under olika förutsättningar.


Unga människor som intresserar sig för odling nu verkar ofta sträva efter att bli så självförsörjande som möjligt. De satsar på grönsaker av alla de slag och låter det växa var helst det finns utrymme för en pallkrage och lite jord. Det kan till och med vara på ett tak inne i stan som hos farbror Grön i Västerås. Det är för dem jag skrivit ODLA med versaler. De intresserar sig också för ekologisk odling och har om det är möjligt minst ett växthus.

 

Vad är viktigt för mig i min trädgård?


Det ska blomma och helst året runt. Vi har gjort en fotokalender med en blommande växt, som vuxit här, för varje månad. Julros i januari, trollhassel i februari och så vidare.  Växterna får gärna ha kommit från någon person som är viktig i mitt liv. Det kan vara så att jag köper växter kopplade till positiva minnen av personer eller platser.


Jag vill alltid ha ett sparrisland eller sparrislist som mormor kallade det. Då har man den där längtan efter att de första knopparna ska visa sig på jordytan och sen några måltider då man njuter av primören, närodlad. Min förändring är att vi äter grön sparris, gärna stekt. Mamma och mormor lade alltid upp en rejäl sandhög över jorden så att de kunde skörda vit sparris, som åts kokad.

 

Min mans morfar hade en trädgård med många stora äppelträd som gav en riklig skörd. Den skulle man ta till vara, plocka, bära in i källaren och ofta slänga ut när en del äpplen ruttnade under vintern. När vi fick egna trädgårdar ville vi gärna plantera fruktträd men vi lovade varandra att vi inte skulle känna oss tvungna att ta hand om all frukt. Gissa om någon frukt går till spillo.

 

Det räcker inte med fruktträd. Det måste finnas bär också. Viktigast för mig är svarta vinbären medan min man föredrar krusbär. Hallon hade vi i överflöd i en trädgård men de går inte lika bra i vår nuvarande. Jordgubbarna fick vänta länge på att bli insläppta. Jag kom ihåg att det var en arbetsintensiv gröda från mina föräldrars koloni så jag skaffade hellre bären på självplock. Från en sådan odling fick vi plantor som skulle slängas. Ett bär vi uppskattar mycket men inte haft förrän i denna trädgård är havtorn.

 

Att testa härdighet och försöka lyckas med blommor vi haft i våra afrikanska trädgårdar är roligt. Hos Tuna trädgård har vi köpt Ahlströmeria som nu blommar riktigt bra i en kruka. Lika fina är rosenskäror som jag sätter som små fröplantor bland sparrisen när vi slutat skörda den. Så såg jag dem i vilt tillstånd bland höga gräs i Harare. Av någon har jag lärt mig att alla klätterväxter växer utefter marken tills de hittar något att klättra på. De vrider sig sen antingen med eller motsols och varje art har sin vridning. Jag testade på Thunbergia som jag ville skulle växa på ett bord. Det gjorde den men så snart jag satte en pinne i krukan började en del av den klättra.

 

Nu har ni fått ett smakprov på vad jag menar med ”intresse för odling”. Hur kan vi som kryssade den rutan få nytta av varandras kunskaper? Jag antar att det blir en grupp i vardera kommunen. Ska vi ha en trädgårdsvisning hos varandra några gånger per säsong? Jag menar inte att man ska anstränga sig för att vi ska träffas utan snarare att vi möts, fikar och berättar om vad som är mest spännande i din trädgård just då. Ska vi hålla kontakt över nätet? Hur gör vi det på enklaste/bästa sätt? Vad vill du, okända ”kryssare” att vi ska göra? Hör av dig med dina idéer till styrelsen!


Skrivet av Christina Broman, Bålsta


PS Viktigast med trädgården; den ska betyda GLÄDJE